Författare:Jan-Åke Lindahl
Titel: I Stalins våld (fånge 794 berättar)
Inläsare: Bo Green
ISBN: 9789187199035
Kategori: Biografi
Utgivningsdatum: Maj 2012
Betyg: 5 av 10
Antal sidor: 117
Tid: ca 4 h
Jag har kommit in i den åldern där man gillar biografier. När jag läste om denna bok blev jag mycket nyfiken och intresserad. Men till min egna besvikelse så tyckte jag att det saknades en massa saker i boken.
Boken handlar om Francesco Kovács och hans tid i fånglägret Gulag. Men vad jag tycker så handlade boken mer om hur han kom till Gulag och vad som har hänt efter Gulag och inte så mycket om hur det var i Gulag. Det var det som jag trodde att boken skulle handla om. När de beskrivs i boken hur människor förvandlats efter hans föreläsningar om detta helvete som han gått igenom så tycker jag att de har inte så mycket om det i boken. Varför? Tyvärr gjorde det att jag satte ner betyget lite, men boken är väldigt intressant, men den skulle kunnat vara bra mycket bättre.
Förlagets beskrivning
Freden kom till europa i maj 1945 och familjen i Györ i Ungern hoppades precis som många andra att det nu skulle vara slut på krig, Förföljelse och nöd. Men den 22 augusti för vandlas situationen till ett inferno. Den 16-årige sonen Francesco som deltagit i partisanernas motstånd mot den sovjetiska ockupationsmakten, arresteras två veckor före skolstarten. I en summarisk rättegång döms han till tio års fängelse för spionage, sabotage och antisovjetisk verksamhet. Enbart den låga åldern gör att Francesco klarar sig undan dödsstraff. Istället för avrättning väntar det röda helvetet Gulag! Det skulle dröja nio och ett halvt år innan Francesco åter fick träffa sina nära och kära. Nu bor den forne Lägerfången Francesco Kovács i Uppsala. Han åker runt i skolorna för att vittna om sina upplevelser. Svenska skolelever känner inte till Gulag säger han. Varför? Förmodligen för att få förutom han berättar. 2007 redovisade Demoskop resultatet av en under sökning som omfattat intervjuer med 1004 slumpmässigt utvalda skolungdomar i åldrarna 1520 år över hela landet. 95 procent kände till Auschwitz men 90 procent kände inte till Gulag. Folkbildningen måste med andra ord fortsätta, inte bara om förintelsen och nazismen utan också om kommunismens brott mot mänskligheten.